Om fukt i material

Porösa byggnadsmaterial kan ha mer eller mindre stor förmåga att binda fukt och att transportera fukt. Båda egenskaperna är av avgörande betydelse för ett materials förmåga att fungera väl i en konstruktion.

En del av den fukt som binds i ett material är kemiskt bunden och utgör därmed del av själva materialet. Övrig fukt är sådan som kan torkas bort genom att till exempel värma materialet till strax över 100°C. Det är denna senare, förångningsbara fukt, som i regel är av intresse vid fuktsäkerhetsberäkningar och skadeutredningar.

Material kan binda förångningsbar fukt dels genom att ta upp fukt (ånga) direkt ur fuktig luft, dels genom att suga upp vatten från någon form av vattenkälla. Den fukt som tas upp ur fuktig luft kallas hygroskopisk fukt. Trä och betong kan ta upp många tiotals kilogram vatten per kubikmeter medan t.ex. mineralull och andra grovporösa material endast tar upp några få kilogram. Mängden fukt som tas upp beror i första hand av den omgivande luftens relativa fuktighet och av materialets porstruktur. Mängden fukt som tas upp beskrivs med en så kallad sorptionsisoterm (eller ”jämviktsfuktkurva”) och är väsentlig att känna till i de fall man vill göra beräkningar av hur en konstruktion fungerar i någon given miljö.

De flesta material tar också upp vatten genom s.k. kapillärsugning, dvs materialet suger vatten direkt från en vattenvolym. Denna fuktupptagning går mycket fortare än den hygroskopiska. Den kapillära sugförmågan, och vattenhalten vid kapillär mättnad, kan vara väsentlig att känna till i de fall man försöker avgöra hur en fuktskada har uppkommit.

Fukttransport inne i porösa material sker dels i ångfas, dels i flytande fas. Vilken fas som dominerar beror dels av materialets porstruktur, dels av dess vattenmättnadsgrad. Drivkrafterna för fukttransporten kan uttryckas på olika vis, men i grunden är det dels ångtrycken, dels vätsketrycken som avgör. Dessa är kopplade till varandra, men beroende på vilka temperaturförhållanden som råder, kan de ibland samverka i samma riktning, och andra gånger ge upphov till motriktade fuktflöden. Vid beräkningar av fuktförlopp och fukttillstånd blir detta snabbt komplicerat, och det gäller därför att veta i vilka situationer man kan göra förenklingar och i vilka lägen man måste utföra mer fullödiga beräkningar.

Materialens förmåga till fukttransport anges vanligtvis som en ångpermeabilitet δv [m2/s], eller med ett µ-värde (utan enhet). Det senare anger hur trögt fukt transporteras i materialet jämfört med i luft. För färdiga produkter (med given tjocklek) anges vanligtvis ett z-värde [s/m] eller SD-värde[m].